Från 1100 misslyckanden till föreläsare
Om du tittar på mitt liv idag kan det kanske se ut som att allt föll på plats ganska naturligt. Jag driver eget företag. Jag föreläser. Jag arbetar med kommunikation, människor och berättelser. Men sanningen är att min resa inte alls har varit rak.
Om jag skulle räkna alla gånger något gått fel skulle siffran nog landa någonstans runt 1100 misslyckanden. Under lång tid trodde jag att det var ett tecken på att något var fel med mig. Idag ser jag det helt annorlunda. För varje misslyckande lärde mig något viktigt. Och framför allt lärde jag mig en sak som jag idag pratar mycket om i mina föreläsningar: Det viktigaste i livet är inte att vara bäst från början. Det viktigaste är att fortsätta dyka upp. Även när man är livrädd.
"Gymnasiet – när jag kände mig helt fel"
Under gymnasiet kände jag mig ofta som en person som inte riktigt passade in. Jag var osäker, hade svårt att hitta min plats i klassen och kände mig ofta ganska vilsen i skolmiljön. När man känner så börjar ofta saker falla domino efter domino. Jag började skolka mer än jag borde. När jag väl satt på lektionerna var tankarna någon helt annanstans. Jag hade svårt att koncentrera mig och undervisningen började kännas mer och mer övermäktig. Resultatet kom ganska snabbt. Jag började misslyckas på prov. Jag halkade efter i flera ämnen och till slut hade jag blivit underkänd på en rad moment. Det är lätt att i efterhand tro att det handlade om brist på intelligens eller motivation.
Men det gjorde det egentligen inte. Det handlade om att jag befann mig i en miljö där jag inte fungerade särskilt bra just då i livet. Till slut tog en lärare mig åt sidan. Jag minns fortfarande samtalet ganska tydligt. Läraren förklarade att om jag inte började ta studierna på allvar fanns risken att jag inte skulle kunna gå kvar i skolan – eller att jag skulle behöva gå om ett helt år. Det var ett ganska brutalt besked att få som tonåring. Men det blev också en väckarklocka. Plötsligt insåg jag att situationen inte skulle förändras om jag inte själv gjorde något åt den. Jag började studera mer intensivt än jag någonsin gjort tidigare. Jag satt kväll efter kväll och försökte ta igen allt jag missat. Till slut fick jag chansen att skriva ett stort uppsamlingsmoment. Sju omtentor. Jag klarade sex av dem. Det var första gången jag verkligen förstod något viktigt: Även situationer som känns nästan omöjliga kan förändras om man är beredd att kämpa hårt..
“Du borde inte jobba med människor”
Mitt första jobb efter gymnasiet var som personlig assistent. Jag var ung, ganska osäker och fortfarande på väg att hitta min plats i livet. Arbetsgruppen jag kom in i hade arbetat tillsammans länge och var väldigt sammansvetsad. Jag kom in som en ny person i en grupp där alla redan kände varandra. Det blev snabbt tydligt att jag inte riktigt passade in. Det var ingen öppen konflikt, men jag kände mig konstant utanför. Jag fick aldrig riktigt känslan av att vara en del av teamet och varje arbetspass kändes lite som att kliva in i ett rum där man inte riktigt hör hemma.
Efter tre veckor skulle jag ha ett uppföljningssamtal med familjen jag arbetade hos. Jag blev inbjuden hem till dem på fika. Jag minns fortfarande känslan när de berättade att de inte ville fortsätta samarbetet. Det i sig var inte det som fastnade starkast. Det var en kommentar från pappan i familjen. Han sa att jag kanske borde satsa på lagerjobb eller något annat som inte innebär att arbeta med människor.
De tyckte helt enkelt inte att jag hade det sociala som krävdes. Som ung är det en ganska tung sak att höra. Men något märkligt hände inom mig när jag hörde de orden. Det väckte en envishet. En sorts inre röst som sa: "Jag ska visa att det där inte stämmer." Det ironiska är att människor är det enda jag egentligen har arbetat med sedan dess. Jag fortsatte arbeta som personlig assistent i nästan tio år. Därefter arbetade jag som webb-tv-reporter, teamledare och projektansvarig inom digital marknadsföring. Idag har jag dessutom hållit hundratals föreläsningar där människor ofta lyfter just min förmåga att kommunicera och möta andra människor. Så snabbt kan verkligheten förändras.
"När läraren tyckte att jag borde ge upp"
När jag började på yrkeshögskola trodde jag att jag äntligen hade hittat rätt väg. Men starten blev långt ifrån enkel. Jag kom dit med ett ganska bräckligt självförtroende och en enorm prestationsångest. När den första tentan i marknadsföring kom gick allt fel. Jag blev underkänd. Sedan blev jag underkänd igen. Och igen. Till slut hade jag gjort samma tenta fyra gånger. Efter ett tag tog läraren mig åt sidan. Budskapet var tydligt. Han menade att jag kanske inte borde fortsätta studera på utbildningen eftersom jag enligt honom saknade den grundläggande kunskap som krävdes.
Det var ett ögonblick där jag verkligen stod vid ett vägskäl. Skulle jag acceptera den bilden av mig själv – eller skulle jag fortsätta försöka? Anledningen till att jag misslyckades var egentligen inte brist på intelligens. Problemet var stress. Jag hade aldrig skrivit en riktig tenta tidigare. Jag studerade på helt fel sätt och rädslan för att göra fel gjorde att jag låste mig fullständigt. Men istället för att ge upp bestämde jag mig för att göra något annat. Jag började studera på riktigt. Jag gick tillbaka till grunderna och började analysera varje teori, varje modell och varje begrepp tills jag verkligen förstod dem. Det tog lång tid. Men något intressant hände längs vägen. Jag började förstå ämnet på djupet. De som klarade tentan direkt hade ofta bara skummat på ytan. Jag däremot tvingades gå så långt ner i grunderna att kunskapen till slut satt i ryggraden. Misslyckandet blev i slutändan min största lärare.
“Du kan inte skriva”
Våren 2015 var jag på min andra LIA-period. Jag praktiserade på en kommunikationsenhet inom en kommunal verksamhet och tanken var att jag skulle arbeta med skriftlig kommunikation. Men min handledare trodde aldrig riktigt på mig. Jag fick enkla uppgifter och känslan var ofta att jag inte riktigt fick chansen att visa vad jag kunde. När praktiken var slut fick jag mitt omdöme. Där stod det att jag var en bra person – men att jag inte kunde skriva.
Det var ett ganska hårt besked att få när man studerar just kommunikation. Jag minns att jag tänkte att det var synd att de placerade mig i ett fack så snabbt. De gav mig egentligen aldrig chansen att utvecklas eller visa vad jag kunde bli. Om de hade haft mer tålamod hade de kanske upptäckt något helt annat. De kunde faktiskt ha fått en riktig guldgruva till anställd. Men istället för att fastna i frustrationen bestämde jag mig för att bli bättre. Jag började träna på att skriva varje kväll.
Jag skapade ett eget träningssystem hemma. Tre skålar stod på bordet framför mig. I den ena låg olika textformat, i den andra olika ämnen och i den tredje olika tidsbegränsningar. Jag drog en lapp ur varje skål och började skriva. Det blev en sorts mental träning där jag tvingade mig själv att formulera tankar snabbt och hitta ett flyt i språket. Samtidigt började jag ta skribentuppdrag vid sidan av studierna. Jag skrev bland annat för SvenskaFans och fortsatte skriva allt mer. Text efter text. Kväll efter kväll. Sedan dess har jag skrivit väldigt mycket – artiklar, blogginlägg, marknadsföringstexter, innehåll för företag och material till mina egna projekt. Det som en gång beskrevs som min svaghet blev till slut en av mina starkaste kompetenser.
“Vad alla dessa misslyckanden lärde mig”
När jag tittar tillbaka på alla dessa situationer ser jag ett tydligt mönster. I livet kommer människor att ha åsikter om dig. De kommer ibland säga att du inte passar in. Att du saknar talang. Att du inte riktigt har det som krävs. I vissa fall kan de till och med ha rätt i stunden. Men problemet uppstår när människor börjar tro att dessa bedömningar är slutgiltiga sanningar. Det är de nästan aldrig. De är bara ögonblicksbilder. Det största misstaget många gör är att de slutar försöka när de möter motstånd. De slutar dyka upp. Jag gjorde tvärtom. Jag fortsatte försöka.
“Den viktigaste lärdomen”
Om det finns en sak jag vill förmedla genom mina föreläsningar är det detta: Du kommer misslyckas många gånger i livet. Det gör alla. Skillnaden mellan människor ligger sällan i talang. Den ligger i uthållighet. I viljan att fortsätta dyka upp. Även när man är rädd. Även när självförtroendet sviktar. Även när någon annan säger att man borde ge upp. För ibland krävs det 1100 misslyckanden innan något börjar fungera. Men när det väl gör det inser man att alla de där misslyckandena aldrig var hinder. De var träning.