Om du tittar på mitt liv i dag kan det se ut som att allt föll på plats ganska naturligt. Jag driver eget företag. Jag föreläser. Jag arbetar med kommunikation, människor och berättelser. Men sanningen är att min resa inte alls har varit rak.

Om jag skulle räkna alla gånger något har gått fel skulle siffran nog landa någonstans runt 1 100 misslyckanden. Under lång tid trodde jag att det var ett tecken på att något var fel på mig. I dag ser jag det helt annorlunda. Varje misslyckande lärde mig något. Och framför allt lärde jag mig det jag i dag pratar mest om i mina föreläsningar: det viktigaste är inte att vara bäst från början. Det viktigaste är att fortsätta dyka upp. Även när man är livrädd.

Gymnasiet – när jag kände mig helt fel

Under gymnasiet kände jag mig ofta som någon som inte riktigt passade in. Jag var osäker, hade svårt att hitta min plats i klassen och kände mig vilsen i skolmiljön. När man känner så börjar saker falla som dominobrickor. Jag skolkade mer än jag borde. När jag väl satt på lektionerna var tankarna någon helt annanstans. Undervisningen kändes mer och mer övermäktig.

Resultatet kom snabbt. Jag började misslyckas på prov, halkade efter i flera ämnen och blev till slut underkänd på en rad moment. Det är lätt att i efterhand tro att det handlade om brist på intelligens eller motivation. Men det gjorde det egentligen inte. Jag befann mig i en miljö där jag inte fungerade särskilt bra just då i livet.

Till slut tog en lärare mig åt sidan. Om jag inte började ta studierna på allvar fanns risken att jag inte skulle kunna gå kvar – eller att jag skulle behöva gå om ett helt år. Det var ett brutalt besked att få som tonåring. Men det blev också en väckarklocka. Situationen skulle inte förändras om jag inte själv gjorde något åt den.

Jag började studera mer intensivt än jag någonsin gjort. Kväll efter kväll försökte jag ta igen allt jag missat. Till slut fick jag chansen att skriva ett stort uppsamlingsmoment: sju omtentor. Jag klarade sex av dem. Det var första gången jag förstod att även situationer som känns nästan omöjliga kan förändras om man är beredd att kämpa.

”Du borde inte jobba med människor”

Mitt första jobb efter gymnasiet var som personlig assistent. Jag var ung, osäker och fortfarande på väg att hitta min plats. Arbetsgruppen hade arbetat tillsammans länge och var väldigt sammansvetsad. Jag kom in som ny i en grupp där alla redan kände varandra, och det blev snabbt tydligt att jag inte riktigt passade in. Det var ingen öppen konflikt, men jag kände mig hela tiden utanför.

Efter tre veckor skulle jag ha ett uppföljningssamtal med familjen jag arbetade hos. Jag blev bjuden hem till dem på fika. Där berättade de att de inte ville fortsätta samarbetet. Men det var inte det som fastnade starkast. Det var en kommentar från pappan i familjen. Han sa att jag kanske borde satsa på lagerjobb eller något annat som inte innebar att arbeta med människor. De tyckte helt enkelt inte att jag hade det sociala som krävdes.

Som ung är det tungt att höra. Men något märkligt hände inom mig. Orden väckte en envishet – en inre röst som sa: ”Jag ska visa att det där inte stämmer.”

Det ironiska är att människor är det enda jag egentligen har arbetat med sedan dess.— Jerry Mainio

Jag fortsatte som personlig assistent i nästan tio år. Därefter arbetade jag som webb-tv-reporter, teamledare och projektansvarig inom digital marknadsföring. I dag har jag hållit över 300 föreläsningar och utbildningspass, där människor ofta lyfter just min förmåga att kommunicera och möta andra. Så snabbt kan verkligheten förändras.

När läraren tyckte att jag borde ge upp

När jag började på yrkeshögskolan trodde jag att jag äntligen hade hittat rätt väg. Men starten blev långt ifrån enkel. Jag kom dit med ett bräckligt självförtroende och en enorm prestationsångest. När den första tentan i marknadsföring kom gick allt fel. Jag blev underkänd. Sedan underkänd igen. Och igen. Till slut hade jag gjort samma tenta fyra gånger.

Läraren tog mig åt sidan. Budskapet var tydligt: jag borde kanske inte fortsätta på utbildningen, eftersom jag enligt honom saknade den grundläggande kunskap som krävdes. Jag stod vid ett vägskäl. Skulle jag acceptera den bilden av mig själv – eller fortsätta försöka?

Anledningen till att jag misslyckades var inte brist på intelligens. Det var stress. Jag hade aldrig skrivit en riktig tenta tidigare, jag studerade på fel sätt och rädslan för att göra fel gjorde att jag låste mig. I stället för att ge upp började jag studera på riktigt. Jag gick tillbaka till grunderna och analyserade varje teori, varje modell och varje begrepp tills jag verkligen förstod dem.

Det tog lång tid. Men längs vägen hände något. De som klarade tentan direkt hade ofta bara skummat på ytan. Jag tvingades gå så djupt ner i grunderna att kunskapen till slut satt i ryggraden. Misslyckandet blev min största lärare – och i dag undervisar jag själv på samma typ av utbildning.

”Du kan inte skriva”

Våren 2015 gjorde jag min andra LIA-period, på en kommunikationsenhet inom en kommunal verksamhet. Tanken var att jag skulle arbeta med skriftlig kommunikation. Men min handledare trodde aldrig riktigt på mig. Jag fick enkla uppgifter och kände sällan att jag fick chansen att visa vad jag kunde.

När praktiken var slut fick jag mitt omdöme. Där stod det att jag var en bra person – men att jag inte kunde skriva. Det var ett hårt besked när man studerar just kommunikation. Jag tänkte att det var synd att de placerade mig i ett fack så snabbt. Om de hade haft mer tålamod hade de kanske upptäckt något helt annat.

I stället för att fastna i frustrationen bestämde jag mig för att bli bättre. Jag började träna på att skriva varje kväll, med ett eget träningssystem. Samtidigt började jag ta skribentuppdrag vid sidan av studierna. Jag skrev bland annat för SvenskaFans. Text efter text, kväll efter kväll. Sedan dess har jag skrivit väldigt mycket – artiklar, blogginlägg, marknadsföringstexter och innehåll för företag och egna projekt. Det som en gång beskrevs som min svaghet blev en av mina starkaste kompetenser.

Vad alla misslyckanden lärde mig

När jag tittar tillbaka på de här situationerna ser jag ett tydligt mönster. I livet kommer människor att ha åsikter om dig. De kommer ibland att säga att du inte passar in, att du saknar talang eller att du inte har det som krävs. I vissa fall kan de till och med ha rätt i stunden.

Problemet uppstår när man börjar tro att bedömningarna är slutgiltiga sanningar. Det är de nästan aldrig. De är ögonblicksbilder. Det största misstaget många gör är att sluta försöka när de möter motstånd. Jag gjorde tvärtom. Jag fortsatte.

1. En bedömning är en ögonblicksbild. Den beskriver var du är i dag, inte var du kan vara om ett år.
2. Miljön spelar roll. Att inte fungera på ett ställe betyder inte att du inte fungerar någonstans.
3. Grundarbete lönar sig. När man tvingas förstå något på djupet blir kunskapen bestående.
4. Envishet är en resurs. Ett ”du kan inte” kan bli startskottet – om du väljer att använda det så.

Den viktigaste lärdomen

Om det finns en sak jag vill förmedla genom mina föreläsningar är det detta: du kommer att misslyckas många gånger i livet. Det gör alla. Skillnaden mellan människor ligger sällan i talang. Den ligger i uthållighet – i viljan att fortsätta dyka upp. Även när man är rädd. Även när självförtroendet sviktar. Även när någon annan säger att man borde ge upp.

Ibland krävs det 1 100 misslyckanden innan något börjar fungera. Men när det väl gör det inser man att misslyckandena aldrig var hinder. De var träning.

Vanliga frågor

Hur hanterar man många misslyckanden?

Se varje misslyckande som en ögonblicksbild och som träning, inte som en dom. Analysera vad du kan lära dig, gör en justering och försök igen. Uthållighet slår nästan alltid talang över tid.

Vad gör man när någon säger att man inte passar för ett yrke?

Fundera på om bedömningen bygger på verklig insyn. Ta vara på det som är användbart, träna på det som behöver bli bättre och låt resten vara. Ett omdöme vid ett tillfälle är ingen slutgiltig sanning.

Hur kan man träna upp sitt skrivande?

Skriv regelbundet, gärna varje dag, och variera format, ämnen och tidsgränser. Ta små skrivuppdrag där du får respons. Mängdträning ger flyt.

Vad handlar föreläsningen om?

Om min resa från skolk, omtentor och underkända prov till lärare och föreläsare – och om varför uthållighet är viktigare än talang. Publiken får konkreta sätt att hantera motgångar.

Vilka passar föreläsningen för?

Företag, skolor, yrkeshögskolor, folkhögskolor och organisationer. Innehållet anpassas efter om publiken är medarbetare, chefer eller studenter.