Alla har en dag då de vill ge upp. Efter ett avslag, ett underkänt resultat, en kommentar som träffade fel eller bara en vecka då ingenting går som det ska. Det är inget fel på den känslan. Den är mänsklig. Frågan är vad man gör nästa dag.

Jag är ingen naturbegåvning på att hålla ut. Jag har kämpat med självtvivel, telefonångest, social ångest och rädsla för avslag. Jag har arbetat mig igenom det under ungefär tio år. Det jag delar här är inte en teori, utan det jag faktiskt gjorde – steg för steg, ofta utan att det kändes som att det ledde någonstans.

När allt säger åt dig att sluta

Jag ville hoppa av min utbildning redan första dagen. När den första tentan i marknadsföring kom blev jag underkänd fyra gånger, och läraren föreslog att jag skulle sluta. På mitt första jobb blev jag inkallad efter kort tid och fick höra att jag kanske borde ta ett lagerjobb eller bli truckförare – att jag inte borde jobba med människor.

Sedan kom anställningsintervjuerna. Otaliga intervjuer som slutade med ”nej tack”. Jag fick höra att jag saknade kompetens, vilja och driv. Jag hade ångest inför varje ny arbetsplats. Och det fanns ingen runt omkring mig som hejade eller sa emot.

I dag är människor det enda jag har jobbat med. Jag har försörjt mig på skrivande i tio år, varit teamledare och utbildningsansvarig, föreläst för säljare i Finland på finska och hållit över 300 föreläsningar och utbildningspass. Inget av det hände för att jag en dag kände mig redo. Det hände för att jag inte slutade.

Det fanns ingen vändpunkt

Folk frågar ofta när det vände. Vilken dag, vilket möte, vilket ögonblick. Det ärliga svaret är att det inte fanns något sådant. Det fanns ingen vändpunkt. Det fanns bara en lång rad små, obekväma steg.

När jag var ung vågade jag inte svara i telefon. Så jag började där. Först svarade jag i telefon. Sedan ringde jag själv. Sedan ringde jag någon jag inte kände. Många år senare ringde jag kalla samtal utan något varumärke i ryggen och arbetade som säljkonsult. Det var inte ett hopp. Det var hundratals små steg.

Jag är inte modig. Jag har bara gjort de obekväma sakerna så många gånger att de blivit vardag.— Jerry Mainio

Det är en befriande tanke om man väntar på att känna sig stark nog. Du behöver inte känna dig redo. Du behöver bara ta nästa lilla steg.

Sju principer för att inte ge upp

Det här är metoden jag har använt, sammanfattad i sju principer:

1. Vänta inte på en vändpunkt. De flesta förändringar ser dramatiska ut i efterhand men känns ganska tråkiga medan de pågår. Sluta leta efter ögonblicket då allt förändras.
2. Gör en sak i taget. När allt känns övermäktigt, välj den minsta obekväma saken du kan göra i dag. Inte tio saker. En.
3. Gör det obekväma tillräckligt många gånger. Inget av det jag kan i dag lärde jag mig under de första femtio gångerna. Det mesta som är svårt i början blir vanligt om du upprepar det tillräckligt ofta.
4. Fortsätt långt efter att det slutat vara kul. Det roliga och nya tar slut ganska snabbt. Det är efter det som den verkliga utvecklingen sker.
5. Sluta vänta på att någon ska heja. Det är fint när någon tror på dig. Men om du väntar på stöd för att börja kan du få vänta länge. Jag fick göra det utan.
6. Lita på disciplin, inte på motivation. Motivation kommer och går. Rutiner finns kvar en tisdag i november när ingenting känns roligt.
7. Se ett nej som information. Ett avslag säger något om vad du kan öva på, vem du frågade eller när du frågade. Det säger inte vem du är.

Ett nej är information

De första nejen gör ont. Det gjorde de för mig också. Varje ”nej tack” efter en intervju kändes som ett bevis på att de som tvivlat hade rätt. Men efter några hundra avslag händer något. Nejet slutar vara personligt och börjar bli information.

Ett nej kan betyda att du behöver öva mer på något. Det kan betyda att du frågade fel person eller vid fel tillfälle. Ibland betyder det ingenting alls, mer än att det inte passade just då. Ju fler nej du har fått, desto lättare blir det att se skillnaden.

Disciplin när motivationen tar slut

Motivation håller i några veckor. Det gäller nyårslöften, nya jobb, nya kurser och nya träningsprogram. Sedan tar den slut, och det är helt normalt. Problemet är att många tolkar det som ett tecken på att de valt fel väg och ger upp.

Det är där vanor och rutiner tar över. När jag tränade upp mitt skrivande under LIA-perioden 2015, efter att ha fått höra att jag inte kunde skriva, tränade jag med tre skålar: format, ämne och tid. Det var ett enkelt system som gjorde att jag skrev regelbundet. Det krävde ingen inspiration. Det krävde bara att jag satte mig ner. På samma sätt lärde jag mig finska på kvällarna för att klara ett jobb och anmälde mig till retorikkurser trots att jag var livrädd.

• Gör tröskeln låg. Bestäm en version av uppgiften som är så liten att du klarar den även en dålig dag.
• Bestäm tid och plats i förväg. Då slipper du förhandla med dig själv varje gång.
• Räkna försök. Mät hur många gånger du gjorde det, inte bara hur det gick.
• Hårt arbete är fortfarande metoden. Det finns inga genvägar. Det är tråkigt att höra, men det är också hoppfullt – för det betyder att det går att göra.

Att vila är inte att ge upp

Det här är viktigt att säga tydligt. Att inte ge upp betyder inte att du ska köra på tills du går sönder. Att trycka undan utmattning, ångest eller nedstämdhet är inte disciplin. Det är att ignorera signaler som behöver tas på allvar.

Ibland är det klokaste du kan göra att vila, dra ner på tempot eller be om hjälp. Prata med någon du litar på, med företagshälsovården eller elevhälsan, eller kontakta vården. På 1177 finns information och vägledning om var du kan söka stöd. Att söka hjälp när det är tungt är inte att ge upp. Det är ett sätt att se till att du orkar fortsätta.

Den metod jag beskriver handlar om rädsla, tvivel och obekväma steg – inte om att bära allt ensam.

Varför det passar som föreläsning

Att inte ge upp är ett ämne som berör nästan alla grupper, men på olika sätt. I skolor handlar det ofta om elever som har fått höra vad de inte kan. I säljteam som tappat farten handlar det om att hantera avslag. På arbetsplatser där tvivlet har satt sig efter en omorganisation eller nedskärning handlar det om att hitta tillbaka till vardagen. Inom offentlig sektor, föreningar och idrott handlar det ofta om att orka fortsätta i motvind.

Min föreläsning är ingen polerad framgångssaga. Den bygger på min egen resa och på teman som att göra det obekväma tillräckligt ofta, vad ett nej faktiskt är, när ingen tror på dig och disciplin när motivationen tar slut. Standardlängden är 90 minuter med visuell presentation, interaktiva moment och öppen frågestund, och den anpassas efter er grupp. Alla deltagare ska gå därifrån med något konkret att använda.

Vanliga frågor

Hur gör man för att inte ge upp?

Genom att sluta vänta på en vändpunkt och i stället ta ett litet, obekvämt steg i taget – och upprepa det tillräckligt många gånger. Disciplin och rutiner bär när motivationen tar slut.

Vad gör man när man vill ge upp allt?

Ta en paus och fråga dig om du är rädd, uttråkad eller utmattad. Är du utmattad behöver du vila. Känns det tungt på riktigt, prata med någon du litar på eller sök stöd, till exempel via 1177. Att be om hjälp är inte att ge upp.

Är det fel att ge upp ibland?

Nej. Att avsluta något som inte längre är rätt kan vara ett klokt beslut. Det jag pratar om är att inte låta rädsla, tvivel eller andras omdömen bestämma åt dig.

Hur hanterar man många nej och avslag?

Se varje nej som information. Fråga vad du kan lära dig, vad som låg utanför din kontroll och vad nästa försök är. Efter tillräckligt många avslag slutar de kännas personliga.

Vilka passar föreläsningen om att inte ge upp för?

Skolor, yrkeshögskolor och folkhögskolor, säljteam, företag efter omorganisationer, offentlig sektor, föreningar och idrott. Innehållet anpassas efter gruppen.

Kan föreläsningen hållas digitalt?

Ja. Jag föreläser både på plats i hela Sverige och digitalt.