Det finns meningar man bär med sig länge. För mig är en av dem den som stod i mitt LIA-omdöme 2015: att jag inte kunde skriva. Jag läste webbkommunikation. Att skriva var en stor del av det yrke jag utbildade mig till.

Jag hade två val. Jag kunde tro på omdömet och leta efter något annat att göra. Eller så kunde jag behandla det som en beskrivning av var jag stod just då – och börja träna. Jag valde det andra. Den här texten handlar om hur.

Omdömet som sa att jag inte kunde skriva

Jag gjorde min LIA på en kommunikationsenhet. Jag var nervös, ville göra bra ifrån mig och var som vanligt osäker på om jag hörde hemma där. När omdömet kom bekräftade det precis det jag var mest rädd för.

Det var inte första gången någon sa att något inte var min grej. Lärare hade tvivlat på att jag skulle klara högstadiet och gymnasiet. Jag hade fått höra att försäljning inte passade mig, att jag borde hålla mig borta från företagande och att jag inte var någon ledare. Nu var det skrivandet.

Skillnaden den här gången var att jag hade börjat förstå något. De gånger jag hade bevisat motsatsen var det aldrig för att jag plötsligt blivit en annan människa. Det var för att jag hade gjort samma obekväma sak tillräckligt många gånger.

Skrivande är ett hantverk, inte en gåva

Många tror att man antingen kan skriva eller inte. Att vissa har en språkkänsla som andra saknar. Jag tror att det är en av de mest begränsande föreställningar som finns – både i skolan och i arbetslivet.

Att skriva bra handlar till stor del om saker som går att träna:

• Att veta vad man vill säga. De flesta otydliga texter är otydliga för att skribenten inte har bestämt sig.
• Att anpassa sig efter läsaren. En produkttext, ett mejl och en krönika kräver olika saker. Det lär man sig genom att skriva många olika sorters texter.
• Att komma igång. Det svåraste är ofta den tomma sidan. Det är en vana, inte en talang.
• Att stryka. Bra texter blir bra i omarbetningen. Den som aldrig skriver om blir aldrig riktigt bra.

Inget av det kräver att man föds med något speciellt. Det kräver att man skriver – mycket, och ofta.

Tre-skålar-metoden

Jag behövde ett sätt att träna varje kväll utan att fastna i vad jag skulle skriva om. Lösningen blev tre skålar med lappar. Varje kväll drog jag en lapp ur varje skål och skrev utifrån det jag fick.

1. Skål 1

   Format

   Vilken sorts text ska det bli? Att skriva i olika format tvingar dig att tänka på läsaren och syftet. Det är också så du märker vilka format du undviker – och därför behöver träna mest på.

2. Skål 2

   Ämne

   Vad ska texten handla om? Poängen med att dra ämnet är att du inte får välja det du redan kan. Du måste sätta dig in i något, sortera och bestämma vad som är viktigt. Det är precis det skrivande på jobbet kräver.

3. Skål 3

   Tidsgräns

   Hur lång tid har du? Tidsgränsen tar bort perfektionismen. Du hinner inte vänta på inspiration eller fila i en timme på första meningen. Du måste skriva klart. Och en färdig text, även en dålig, går att lära sig av. En påbörjad gör det sällan.

Poängen är inte att varje kombination ska vara logisk. Poängen är att varje kväll blir en ny övning i att ta något du inte valt själv och göra det begripligt inom en given ram.

Inget av det jag kan idag lärde jag mig under de första femtio gångerna.— Jerry Mainio

Varför metoden fungerar

Jag har sedan dess tänkt mycket på varför just det här fungerade för mig. Jag tror att det finns tre skäl:

1. Den tar bort beslutet. Den största tidstjuven för den som vill skriva är att bestämma vad man ska skriva. Skålarna bestämmer åt dig. Du sätter dig ner och börjar.
2. Den ger variation. Om jag hade fått välja själv hade jag skrivit om samma saker i samma format varje kväll. Skålarna tvingade mig ut ur det bekväma.
3. Den bygger mängd. En text per kväll låter inte mycket. Men det blir väldigt många texter på ett år. Och det är mängden som gör skillnad – inte den enstaka perfekta texten.

Det fanns ingen kväll då det plötsligt lossnade. Det fanns ingen vändpunkt. Det var en sak i taget, tillräckligt många gånger, långt efter att det slutat vara roligt.

Från skålarna till riktiga uppdrag

Träning hemma räcker en bit. Men det verkliga lärandet kommer när någon annan läser – och när texten ska fungera på riktigt. Så jag började ta skribentuppdrag. Jag skrev också för SvenskaFans, där texterna mötte riktiga läsare.

Det var nervöst. Varje publicerad text var en ny chans att få höra att jag inte kunde. Men det var också där jag lärde mig mest: vad som fungerar för en läsare, vad som skaver och hur man skriver något som faktiskt blir läst.

Med tiden blev skrivandet en bärande del av mitt arbete inom digital marknadsföring. Jag har skrivit texter för sökmotoroptimering, varit ansvarig för SEO i hela Norden på ett av Nordens största kosttillskottsföretag och utbildat översättare i att skriva SEO-texter. Personen som enligt omdömet inte kunde skriva lärde alltså andra hur man gör.

Tio år av skrivande – det jag lärt mig

Jag har försörjt mig på att skriva i tio år. Här är det jag tar med mig:

• Klart slår perfekt. En text som är publicerad gör nytta. En text som ligger och väntar på att bli perfekt gör det inte.
• Läsaren först. Fråga alltid vem som ska läsa och vad den personen behöver. Det löser de flesta problem med en text.
• Feedback är bränsle. Varje kommentar på en text är gratis undervisning. Det tog mig lång tid att se det så.
• Motivation räcker inte. Den håller några veckor. Det som bär över tid är en rutin – som skålarna varje kväll.
• Den inre kritikern försvinner inte. Men den blir tystare ju fler texter du har bakom dig.

När någon säger att du inte kan

Den här texten handlar om skrivande, men den handlar egentligen om något större. Du kanske har fått höra att du inte kan räkna, inte kan sälja, inte kan leda eller inte kan prata inför folk. Jag har fått höra det mesta av det.

Det jag har lärt mig är att sådana omdömen nästan alltid beskriver hur det ser ut just nu. De säger väldigt lite om vad som är möjligt om du börjar träna – på riktigt, länge, även när det inte är roligt. Jag är inte modig. Jag har bara gjort de obekväma sakerna så många gånger att de blivit vardag.

Så om någon har sagt att du inte kan – ställ en annan fråga än ”har de rätt?”. Fråga dig hellre: vad skulle hända om jag tränade på det här varje kväll i ett år?

Vanliga frågor

Kan man lära sig att skriva bra?

Ja. Att skriva bra handlar till stor del om att veta vad man vill säga, anpassa sig efter läsaren, komma igång och skriva om. Allt det går att träna, framför allt genom att skriva mycket och få feedback.

Vad är tre-skålar-metoden?

En träningsmetod med tre skålar: en med textformat, en med ämnen och en med tidsgränser. Du drar en lapp ur varje skål och skriver en färdig text inom tiden. Metoden tar bort beslutet om vad du ska skriva, ger variation och bygger mängd.

Hur ofta behöver man träna för att bli bättre på att skriva?

Regelbundenhet är viktigare än längd. Jag tränade varje kväll. En kort text om dagen ger mer än en lång text i månaden, eftersom det är mängden och vanan som gör skillnad.

Hur kommer man över skrivkramp?

Sätt en tidsgräns och bestäm att texten ska bli färdig, inte perfekt. När ämne och format redan är bestämda finns det mindre att fastna på. Det svåraste är att börja – sedan går det lättare.

Vad gör jag om någon säger att jag inte kan skriva?

Se det som en beskrivning av var du står i dag. Be om konkreta exempel på vad som inte fungerar, välj något att träna på och börja. Mitt eget omdöme blev starten på tio år av skrivande.