Varför mina föreläsningar passar till folkhögskolor?

Min historia

Min historia börjar i en förlamande osäkerhet. Som ung var mitt inre tvivel så starkt att jag inte ens vågade svara i telefon. För många låter detta som en liten detalj, men för den som lever i det är det ett fängelse. Det var ett fängelse som styrde mina val, mina relationer och min framtidstro.

I skolan blev lögner min enda utväg. När läraren ropade upp namn för redovisningar konstruerade jag avancerade flyktplaner. Jag ljög om sjukdomar, jag "glömde" material hemma, allt för att slippa de där minuterna i rampljuset. När jag senare tog klivet till högre utbildning var rädslan så intensiv att jag ville ge upp redan första dagen. Jag stod i korridoren och kände hur marken gungade – en känsla som många folkhögskolestudenter bär på när de försöker ta en ny chans i livet.

Det fanns stunder då ångesten inför en ny arbetsplats var så övermäktig att jag inte ens förmådde dyka upp. Jag lät bli att gå dit, stängde av telefonen och lät skammen äta upp mig inifrån. Det är denna osminkade sanning jag delar med mig av. Jag pratar inte om framgång från en piedestal; jag pratar om rädslan som gör att man stannar kvar i sängen när man egentligen borde vara på väg mot sin framtid.

När omvärlden dömer ut

Samtidigt som jag kämpade mot mitt inre mörker, mötte jag ett yttre motstånd som var lika kompakt. Genom livet har jag ständigt fått höra att jag är "fel person". Det började tidigt: Lärarna trodde aldrig att jag skulle klara av högstadiet, än mindre gymnasiet eller högskolan. De såg en kille som inte presterade, som flydde från ansvar, och de drog den enkla slutsatsen att jag inte hade förmågan.

Samma tvivel ekade från idrottsledare och tidigare chefer. Budskapet var tydligt: jag borde inte arbeta med människor, jag passade inte för försäljning och jag skulle absolut inte satsa på företagande eller föreläsning. Stödet från de som borde varit mina vägvisare lyste med sin frånvaro. Jag har suttit på otaliga anställningsintervjuer bara för att mötas av samma kalla besked: "Nej tack, vi går vidare med någon annan."

Men här kommer vändpunkten: tusentals nej blev till slut min största tillgång. Istället för att låta mig knäckas av de dömande rösterna, tvingades jag bygga min egen grund. Jag lärde mig att bemästra de rädslor som tidigare styrt mitt liv och vände omgivningens tvivel till en okuvlig drivkraft. Jag slutade vänta på ett "ja" från andra och började ge det till mig själv.

Varför detta är viktigt för folkhögskolor?

Studenter på folkhögskolor har ofta en sak gemensamt: de har blivit besvikna på det traditionella systemet, eller så har systemet blivit besviket på dem. De brottas med diagnoser, psykisk ohälsa, socioekonomiska utmaningar eller helt enkelt en känsla av att vara "efter" alla andra.

När jag kliver in i ett klassrum på en folkhögskola, ser jag inte studenter som "misslyckade". Jag ser människor med en enorm outnyttjad kraft som bara behöver rätt nycklar. Min föreläsning ger dem:

• Ett mod som grundar sig i verklighet: Jag visar att man kan vara livrädd och ändå gå framåt.
• Verktyg för att hantera dömande röster: Hur man sorterar bort det "yttre bruset" från gamla lärare eller chefer.
• En livs levande historia utan skönmålning: Äkta motivation som inkluderar både misslyckanden och framgång.

Hårt arbete och det egna ansvaret

I min undervisning och i mina föreläsningar är jag rak och ärlig. Jag betonar hur viktigt det är att jobba hårt och att ta eget ansvar för sin situation. Men jag gör det med en enorm empati. Jag förklarar att man måste ta ett steg i taget och att ingen förändring går på en dag.

Om du inte vågar svara i telefon idag, kan vi inte förvänta oss att du föreläser för 500 personer imorgon. Men vi kan förvänta oss att du ringer ett samtal. Jag bryter ner de stora livsmålen till mikro-handlingar som är hanterbara även för den mest osäkra studenten.

Expertis grundad i erfarenhet och målgruppskännedom

Varför ska en folkhögskola boka just mig? För det första har jag själv gått kurser på folkhögskolor. Jag har suttit i de där sofforna, druckit det där kaffet och känt den där speciella blandningen av hopp och fövlan som finns i korridorerna. Jag talar "folkhögskolespråket".

Att se mig, en kille som tidigare ljög för att slippa synas, stå på en scen idag ger en visuell bekräftelse på att förändring är möjlig. Det handlar inte om att jag har blivit en annan människa – jag är fortfarande den där blyga killen i grunden – men jag har lärt mig att leda honom.